Laddar

Legendaren: ”Klart det gör ont, jädrigt ont”

Magnus Andersson om tuffa tiden i Tyskland, drömklubben, och den konstiga uppladdningen med "Bengan".

delningar

I slutet av september fick Magnus Andersson lämna sin post som tränare för tyska Bundesliga–laget Frisch Auf Göppingen efter tre och ett halvt år i klubben.

– Det blev ett turbulent slut efter tre och ett halvt år i klubben, med dåliga resultat där jag fick gå. På ett sätt känns det ganska skönt efter den turbulenta tiden, säger Magnus Andersson till 24Halmstad.

Hur kändes det när du fick sparken? – Klart att det gör ont, det gör jädrigt ont. Man tar illa vid sig, men så är det ju i handbollen. Framförallt i Tyskland är det väldigt höga krav. I Göppingen levde alla för handbollen och man fick ofta frågor om man var på stan, men det har sin tjusning det också.

Att Magnus Andersson inte längre hade något handbollslag att träna gjorde att han för första gången på länge kunde fira jul hemma i Halmstad.

– Julen var trevlig, jag har ju inte firat jul här hemma i Halmstad de senaste fyra åren, så det var trevligt att få göra det.

Vad väntar framöver? – Just nu händer det inte så mycket. Jag är fortfarande anställd av Göppingen fram till juni, även om jag inte tränar laget. Men det finns lite att ta ställning till. Men jag ska ta det lite lugnt, jag behöver samla lite energi. Nu har jag möjligheten att sätta mig ner och fundera över framtiden och reflektera.

– Grundplanen är att hitta ett nytt jobb någonstans. Var det blir är oklart just nu, men med största sannolikhet så kör jag utomlands ett par år till.

Om du tillåter dig att drömma fritt, vad vore drömmen? – Om man fick drömma så får gärna Barcelona ringa i morgon, ha ha. Helst så skulle jag träna ett klubblag, men jag är även öppen för att träna ett landslag. Men jag känner att jag nog vill vara i hetluften med ett klubblag innan man tar det lite lugnare med ett landslag.

Efter att ha lämnat Göppingen har Magnus Andersson tagit chansen att göra saker under hösten han inte skulle ha hunnit med om han hade varit kvar som tränare.

– Jag var en månad i Thailand och Indonesien. Det är skoj att vara i Sverige nu eftersom jag har varit här så sällan de senaste åren. Jag älskar att spela golf, och det blir det vanligtvis för lite utav, sedan har jag provat att spela padel, samt umgås med familj och vänner. Man får passa på nu när man har möjligheten, säger Andersson.

 

Magnus Andersson 1993, året han utsågs till världens bästa handbollsspelare. Foto: Bildbyrån.

Även om det har gått många år sedan han slutade spela så saknar han fortfarande att spela.

– Det gör jag nog varje dag. Det är inte lika lätt att påverka som tränare som det var som spelare.

Från den egna karriären, som var både lång och framgångsrik, har han många fina minnen.

– Det har kanske förändrats lite med åren, när man blivit lite mer nostalgisk. Nu är det mer upplevelserna och vännerna man minns än medaljerna. Jag är glad och stolt över att ha fått vara med under den här eran från 1990 till 2003. Första OS var speciellt, även om det bara blev ett silver. EM–gulden vi tog var nog de som kändes bäst att vinna, fast OS var ju så stort så det var väl det man allra helst ville ha. Det kanske mest fantastiska var nog EM–guldet 2002. Det var fantastiskt att få vinna på hemmaplan och hålla för trycket. Och vi var alla rätt gamla då.

– Tiden i Drott var också speciell, och jag fick ta mitt första SM–guld. Sedan gjorde vi fantastiska resor med Drott ute i Europa. På den tiden var inte gränserna öppna som nu så det var speciellt att se en del länder. Det väcker mycket minnen till liv när man pratar om det, säger Magnus Andersson.

Ett annat minne kommer från tiden i landslaget då ”Bengan” Johansson var förbundskapten.

– Det hände väl ofta oförutsedda saker med ”Bengan” men en sak jag minns är i uppladdningen inför OS 1992. Vi var i Montpellier i Frankrike och hade ett intervallpass. Det märkliga var dock att vi körde intervallpasset på en parkeringsplats på ett industriområde. Det är ett minne som har fastnat. Många spelare klagade på ont i hälsenor och knän efteråt, men de gick ju bra till slut ändå, säger Magnus Andersson.

Relaterade artiklar