Laddar

KRÖNIKA: Vad händer när #metoo tystnar?

"Det börjar nu. Eller så dör det när #metoo dör ut.", skriver 24:ans reporter Mia Martelleur.

delningar

Efter mediestormen kring sexuella trakasserier i Hollywood, som startade med anklagelserna mot Harvey Weinstein den 5 oktober, har #metoo spridit sig som en löpeld över internet och sociala medier. När jag såg #metoo jag kände bara ”JA! Vi behöver mer sådant här”. Samtidigt kände jag också en gnagande rädsla för vad som kommer att hända när hashtagen tystnar. Kommer vi fortsätta att prata om problemen?

Hela veckan har fler och fler kvinnor i min bekantskapskrets spridit #metoo och många har även delat med sig av personliga händelser. Och på något sätt känns det skönt att tusentals personer vågar kliva fram med sina erfarenheter och uppmärksamma problemet.

Samtidigt är det hjärtskärande att läsa och höra vad människor i ens närhet har varit med om och tvingats genomgå under åren. Men jag blir inte överraskad. Och jag tror inte att många kvinnor egentligen blir det. Det här är vår vardag. Och där i ligger problemet. Det finns så mycket fler människor världen över som har utsatts för sexuella trakasserier och respektlösa handlingar än det finns hashtags med ”Metoo”.

Men ändå fortsätter det att hända. Trots att vi vet om att det sker hela tiden. Det har nått en gräns där det känns helt rimligt att skapa en frizon, en festival utan män. Bara för att vi i alla fall ska kunna få andas ut och slappna av på åtminstone EN festival i landet.

Sexuella ofredanden och den illa behandlingen, av framförallt kvinnor, har blivit så normaliserad. Sedan vi var små har vi fått höra att om en kille är uppkäftig, tar på oss eller till och med slår oss och gör oss illa – så kan det vara för att han är KÄR i oss. Eller så gör han bara så FÖR ATT HAN ÄR KILLE.

Vi får lära oss i en tidig ålder att flickor ska vara tysta. Vara till lags. Och vår självkänsla trycks ner – för vad vi än råkar ut för så är det på något vis vårat fel. Vi vänder unga flickor ryggen istället för att uppmuntra dem till att ta plats, vara stolta, vara sig själva och framförallt ta tag i att lära förövarna i tid vad som är okej och inte.

Det finns så mycket jag skulle vilja säga till våra unga människor. Så mycket jag velat att någon sagt till mig när jag var mindre.

Det är inte mitt fel om någon tar på mig fast jag inte vill. Det är inte mitt fel om någon inte accepterar att ett nej är ett nej, eller att allt annat utom ett ja faktiskt också är ett nej. Genom år av trakasserier och utsatthet har jag och många andra på egen hand fått lära oss detta. Tillslut så blev det nog. Jag blev arg på de män som inte gav mig respekt och jag började förstå mitt eget värde. Plötsligt var det enklare att säga ifrån om något inte kändes rätt. Att säga vad jag ville och inte. Och det blev enklare att höja armbågarna på dansgolvet om någon kom för nära. För man hade lärt sig: Jag får ta plats och du har inte rätt att ta min plats ifrån mig.

Men när Mia växte upp visste hon inte hur hon skulle agera. Och speciellt svårt var det om det var någon som man trodde var ens vän. När den som tog på en på fel sätt var någon som även var en klasskompis och vän.

Jag kände handen som tog mellan mina ben och vände mig förvirrat om på krogen. Där stod han och vår gemensamma vän. Han flinade berusat och nöjt. Vännen bredvid såg oberörd ut, även om han måste ha sett vad killen gjorde. Allt varade bara i en sekund. Men det kändes som en evighet i min hjärna. Hur skulle jag reagera? Han var ju en ”vän”. Jag vände mig förvirrat om igen och gick därifrån. Förträngde det hela. Det var ju sån han var bara. Han var rolig och schysst, men han var också ett svin mot kvinnor.

Om jag kunde gå tillbaka och prata med Mia hade jag stöttat henne och sagt att hon hade rätt i att det där var fel. Jag hade sagt åt henne att säga till. Att vända sig om och säga till vännen på skarpen. Jag hade sagt att hon till och med får anmäla händelsen. Det är inte ditt fel att han utsatt dig för något som inte känns rätt. Det är helt och hållet på honom och han ska ta konsekvenserna.

Jag skulle ha sagt att killen som stod bredvid och såg allt inte heller var min vän. Om han var det hade han sagt till. Inte låtit ett sexuellt ofredande gå förbi.

Det är det här vi måste börja upplysa unga om och det är därför #metoo har varit så nyttig och bra. Vi måste våga vara mer öppna med det våra medmänniskor och vi själva utsätts för dagligen. Endast då kan vi skapa en bättre framtid för kommande generationer.

Ofta känns det som att våra försök att lyfta ämnet alltid tystas ner eller så vänds frågan mot kvinnorna istället. Mer förtyck istället för förståelse.

Det hände inte denna gång. Hollywood sa ifrån. Sociala medier sa ifrån. Sverige har sagt ifrån. Kanske betyder det att vi verkligen kan ha en öppen diskussion kring ämnet och på så vis förebygga vad som tidigare skadat våra unga flickor och pojkar i samhället. Lära dem att behandla varandra med respekt. Det börjar nu. Eller så dör det när #metoo dör ut.

TEXT: Mia Martelleur