Laddar

Biorecension: Tulpanfeber

"Här finns en spännande historia att berätta, men själva berättelsen är bättre än berättandet." Så tycker Filmtopps recensent om Tulip Fever:

delningar

Tulpanfeber utspelas i 1600-talets Amsterdam. I fokus står barnhemsflickan Sophia (Alicia Vikander) som blir bortgift till den förmögne pepparpatronen Cornelis Sandvoort (Christoph Waltz). Sophia får ett bättre liv, barnhemmet tjänar en hacka och Cornelis får sig en ung hustru att ge honom vad han saknar – en son som kan ta över familjeföretaget. Problemet är bara att Sophia inte tycks kunna bli gravid.

Cornelis är dock inte oresonlig och Sophia verkar inte behöva oroa sig för att bli frånskild. Passivt aggressivt underrättar han sin hustru att de ska förevigas i ett dubbelporträtt. På så sätt kan efterlevande åtminstone beundra honom för sin unga vackra fru, nu när han tycks förbli utan arvinge. Vad Cornelis dock inte hade kunnat förutse är att konstnären han anställer är en framfusig och charmant bohem som kommer att få Sophia på fall. Intriger hopas och ett skoningslöst falskspel påbörjas.

Tulpanfeber är Justin Chadwicks andra kostymdrama i långfilmsformat och dessförinnan har han gjort en TV-serie i 1800-talsmiljö. Trots att Chadwick inte på något vis är obekant med genren lyckas han inte behärska den till fullo. Tulpanfeber är förvisso bättre än hans förra försök, Den andra systern Boleynmen långt ifrån klanderfri. Här finns en spännande historia att berätta, men själva berättelsen är bättre än berättandet.

Helhetsintrycket dras framförallt ner av några teatrala och några ”pajiga” sekvenser, bristfällig tajming i klippningen och den omotiverade berättarrösten tillhörande Cornelis tjänsteflicka, Maria. Vid flera tillfällen lämnas en scen innan den känns avslutad för att istället sammanfattas med en kort kommentar från den till synes allvetande pigan. Chadwick lyckas inte heller balansera filmens alla sidohistorier. Det är mer än en gång jag undrar vems historia det egentligen är jag bevittnar. När det hela väl knyts ihop mot slutet – efter en riktigt spännande tredje akt – känns det mest bara fånigt.

Bättre är det på skådespelarfronten. Christoph Waltz har lämnat sin trygga hamn för att bjuda på en komplex rolltolkning få hade kunnat leverera med samma självklarhet. Hans karaktär är förvisso i grunden välskriven och författarna har varit smarta nog att inte underminera honom till en klyschig skitstövel, som hänsynslöst förgriper sig på sin hustru. Men frågan är om någon annan hade kunnat göra rollen lika bra.

Med sin naturliga skönhet funkar Alicia Vikander perfekt i kostymdraman. I kombination med det överlag vackra fotot ser hon ut som en levande klassisk holländsk målning. Ännu en gång uppvisar hon också upp hur väl hon bemästrar sina blickar och sitt kroppsspråk. Trots att nyanserna är små, går det aldrig att tvivla på vilka känslor Alicia Vikander vill förmedla. Extra roligt är det att hon här visar prov på en komisk ådra, som jag gladeligen ser mer av.

I sin helhet är Tulpanfeber en typisk ”trea” till film. Här bjuds det inte på några överraskningar och filmen håller ungefär vad som lovas. Det är lite småkul, smått spännande och bitvis ganska mysigt.

Betyg: 3/5

 

Originaltitel: Tulip Fever

Regi: Justin Chadwick

Manus: Tom Stoppard, Deborah Moggach

Med: Alicia Vikander, Christoph Waltz, Dane DeHaan, Cara Delevingne, Judi Dench, Zach Galifianakis m.fl.

Genre: Drama

Speltid: 1 tim 47 min

Relaterade artiklar